I senaste Sans, nr 1 2022, skrev jag om Derek Parfit, med anledning av att det på nyårsdagen var precis fem år sedan han dog. Parfit hör till de tänkare vars idéer vi nog kommer att brottas med ett bra tag till, och som vi kanske inte kommer att förstå till fullo förrän ett bra tag efter att de är borta. I texten försöker jag lyfta fram några saker som jag tror att vi, i en allt mer ojämlik värld som befinner sig början på en klimatkris, har anledning att fundera närmare över.
Är det 50-årsjubileum för en av 1900-talets viktigaste böcker så är det. Jag har därför skrivit lite mer om John Rawls och hans bok ”A Theory of Justice”, den här gången för Liberal debatt.
Återigen är utgångspunkten att det finns aspekter av Rawls liberalism som under åren har fallit bort, men som för honom var centralt. För, om vi nu lever i ett samhälle som bäst kan betraktas som ett samarbetsprojekt för allas fördel, och om det centrala är att vi faktisk ska kunna leva liv som vi värderar, och göra saker som är värdefulla för oss, så räcker det inte med rent formella friheter, eller att alla sköter sitt och tänker på sig själv. Samhället har gemensamma mål som i grunden har att göra med att alla medborgare måste ha förmågan att leva meningsfulla liv, och göra värdefulla saker. Att möjliggöra detta är samhällets uppgift, och som medborgare är det vår skyldighet att se till att inrätta samhällets institutioner så att detta blir möjligt.
Det är dessutom det enda sättet som vi kan inrätta ett samhälle på om det ska kunna godtas av alla medborgare. För att visa hur en medborgare, eller hur en resonlig och uppriktig person skulle resonera, inför Rawls sin kända beslutssituation, och klargör detta i termer vi känner igen från kontraktsteorier. Problemet har nog varit att man stirrat sig blind just dessa kontraktsdelar av Rawls teori. Man har tänkt sig att det skulle vara huvudsaken med teorin. Dessvärre på bekostnad av de mer centrala tankarna.
De centrala delarna i Rawls teori, menar jag, som är just att samhället är ett samarbetsprojektet som måste erbjuda rimliga villkor för var och en av oss, så att vi alla har rimliga möjligheter att leva meningsfulla liv, och göra sådant vi har skäl att värdera.
I juni kommer en text om Toby Ords bok The Precipice i Sans. Det är en recension på samma gång som jag undrar om vi verkligen är kapabla att inta det perspektiv som Ord tänker sig. Det vore bra om han har rätt i sina resonemang om vad vi skulle kunna uppnå, men mycket lite tycks väl peka på att vi är sådana att vi ens kan förstå tidshorisonter på flera tusen generationer, något vi skulle behöva göra. Men det är en mycket välskriven och medryckande bok och den kan ses som en fortsättning på några av de frön Derek Parfit sådde med sina böcker.
I On What Matters skrev Derek Parfit att den egalitära liberalism som John Rawls formulerade både är attraktiv och väl underbyggd. Då är det rimligt att anta att även Parfit såg ett värde i en grundläggande toleransprincip. Det är dock oklart hur man kan förena tolerans med ”Någon-alla-tesen” som Parfit introducerade i avslutningen till sin sista bok. Den verkar central för hans resonemang, men varför är tesen viktig? Vad förklarar den, och utesluter den verkligen tolerans? Förutom att jag försöker förklara vad tesen säger avslutar jag med två skissartade förslag på hur Parfit skulle ha kunnat redogöra för tolerans utan att hamna i konflikt med sin Någon-alla-tes.
Ett ganska enkelt sätt att hindra klimatskadliga beteenden är att sätta ett riktigt högt pris på dem. Men inte ens det gör vi utan fortsätter som förut och låter våra barn ta smällen. Borde inte det få oss att skämmas?
Hur kommer det sig att vi är så usla på att fatta vettiga beslut? Inte ens när vi själva råkar illa ut tycks vi vilja ändra på något. Varför är vi sådana?
Varför ogillar alla Kant? Det ju inte så att det saknas anledning. Men de flesta verkar upprörda över fel saker, till och med sådant som Kant inte ens verkade säga.
Anders Hansson 