Derek Parfit om moral och klimat

Klimatkrisen ser vi som ett tekniskt problem och vi överlåter gärna sådana till ekonomer eller till politiska överenskommelser. Men det är något som skaver. Varför har vi klimatångest om det inte är en moralisk fråga?

Först en sak som alla vet: våra utsläpp av växthusgaser måste minska, drastiskt.

En annan sak som alla vet: vad just du gör spelar egentligen ingen roll.

Det låter förstås lite märkligt. På samma gång som det är nödvändigt att vi släpper ut mindre så spelar det alltså ingen roll vad just du gör. Hur kan det vara så?

Ja, kan det vara så?

För ett tag sedan, på ett seminarium om ekonomiska styrmedel, när man fortfarande gick på fysiska seminarium, var det någon som ställde den uppenbart retoriska frågan: Om jag nu skulle byta min gamla bil mot en elbil, räddar jag då världen?

Det var inte riktigt frågor av det slaget som seminariet handlade om, så diskussionen kom mest att handla om att fossila bränslen successivt kommer att fasas ut, och om kvoter, och utsläppsrätter. Betraktat ur det perspektivet så kunde man väl fortsätta att köra sin bil, med gott samvete dessutom.

Och så kanske det är. Kanske behöver var och en av oss bara förhålla oss till systemet som ska minska de totala utsläppen med si och så många procent per år fram till 2030, eller hur det nu är. Tillåter systemet fossila bränslen till ett visst pris så är det fritt fram att köra bil, flyga och köpa importerade varor från andra sidan jorden. Vi behöver inte komplicera det hela med någon moralisk aspekt. Eller?

Frågeställaren var hur som helst nöjd med svaret. Han visste ju, precis som alla andra, att det spelar ingen roll vad en enskild person gör. Och då verkar ju slutsatsen given.

Ändå har vi den där krypande känslan av att något inte stämmer här. Men vad? Det kan nog hjälpa att fundera över motivet bakom den retoriska frågan om elbilar.

Det kan ju inte vara för att visa att det inte finns någon risk för klimatförändringar. I den frågan kan vi nämligen tryggt luta oss mot en enig forskarkår.

Jag tror inte heller att tanken var att ifrågasätta bilarnas roll i det hela. Vi vet ju att transporter står för en stor del av utsläppen som orsakar uppvärmningen.

Så, varför vill vi så gärna påpeka att det inte spelar någon roll vad vi som individer gör?

Sannolikt är det vårt samvete som spökar. Vi har självklart inte klimatångest, det är för veklingar. Och ånger kan man ju bara känna om man vet att man gjort något fel. Men vi vet att det är något som inte stämmer, för uppvärmningen är ju orsakad av människor. Frågan är då, av vilka människor?

Vi vill gärna få bekräftat att klimatförändringarna i alla fall inte beror på oss. Det skulle betyda att det inte är vårt sätt att leva som är orsaken till att havsnivåerna stiger, eller till värmeböljor, torka, missväxt och att miljontals människor drivs på flykt. Då skulle du gå fri, moraliskt sett.

Moralfilosofer brukar ju säga att bör implicerar kan. De menar att, för att vi ska vara skyldiga att göra något måste vi också kunna göra det. Och det är ju självklart att vi, som individer, inte kan minska de totala utsläppen. Det verkar ju inte ens vara så att våra utsläpp gör saker sämre – de är ju så små, på det hela taget. Så vi borde vara klanderfria hur vi än vänder på det.

Men det är ändå något som är fel. Inte bara de snöfria vintrarna, eller den där tropiska sommaren, utan något med vårt resonemang. Inte gällande vad vi ska göra, för det är rätt enkelt: vi måste upphöra att släppa ut växthusgaser. Problemet är att vi inte är särskilt motiverade att göra det som krävs. Och det har nog delvis att göra med att vi har en hel del föreställningar som hindrar oss från att dra korrekta slutsatser.

Här var den genialiske brittiske filosofen Derek Parfit pionjär. I sin moderna klassiker Reasons and persons från 1984 diskuterade han våra allvarligaste misstag (i kapitlet ”Five mistakes in moral mathematics”). Han insåg nog tidigare än de flesta vilka mekanismer som ger upphov till djupa sociala dilemman av detta slag, och varför de är så allvarliga.

Parfit menade att vi i de flesta situationer tar hänsyn till saker som inte är relevanta. Det gör i sin tur att vi bortser från saker som är relevanta.

Vår vardagsmoral, resonerade Parfit, fungerar kanske okej i många triviala situationer. Vi är ju baddare på att stå i kö, och att hålla upp dörrar för varandra, och att sopsortera. Den fungerar faktiskt även i en del kniviga fall. Vi har ju historiskt sett lyckats fatta några riktigt bra politiska beslut, och vi litar vanligen på att domstolarna dömer ut rimliga straff, på vettiga grunder, och vi tillåter inte tortyr. Och så vidare.

Så på det stora hela ser vi oss troligen som moraliskt klanderfria, eller nästintill i alla fall. Men så har vi det här med klimatet. Och att miljontals människor är på flykt, och svälter. Det är ju inte bra, men beror det verkligen på oss?

Parfit menade det. Bland annat påpekade han att vi tenderar att glömma att våra mest vardagliga handlingar kan påverka miljontals andra negativt. Visserligen mycket, mycket, lite, men ändå.

Betraktad för sig är en enskild handling inte så illa, kanske, men vi är ju faktiskt miljontals som utför sådana handlingar, dagligen, och då blir läget ett annat. Det är inte bara du som kör bil, flyger eller köper importerat källvatten. Parfit menade att din handling därför är en del i en uppsättning handlingar som tillsammans påverkar klimatet.

Här har vi alltså två misstag. Vi bryr oss oftast bara om vad ”min” handling har för effekter. Och vi bortser från effekter som är så små att de inte märkbart påverkar någon särskild person negativt – dock väldigt många, och mycket lite.

Ett tredje misstag är att vi vanligen förutsätter att det är mest rationellt att gynna oss själva så mycket som möjligt. När vi till exempel står inför valet att köra vår fossildrivna bil eller att köpa en dyr elbil så är lösningen enkel. Särskilt när en stor del av kostnaderna förenade med fossilbilen, i form av växthusgaser som sprids i atmosfären, fördelas på oss alla. Det optimala egennyttiga alternativet är då fossildrivet.

Det här ger upphov till vad som kallas allmänningens tragedi. För var och en av oss är oftast motiverade att gynna oss själva så mycket vi kan, samtidigt som en stor del av kostnaden i många fall fördelas på oss alla. Då blir ju kostnaden för mig försumbart liten, vilket innebär att alla har skäl att se till att släppa ut ännu mer koldioxid.

Som en parentes skulle man kunna tillägga att det nog är på samma sätt med debattklimatet. Även det en allmänning som har förändrats de senaste åren. Här är liknande mekanismer i spel. För alla har rimligen intresse i ett sunt debattklimat, men det ligger samtidigt i var och en av alla debattörers intresse att göra utspel som är ”över gränsen”. Det gynnar dem i form av räckvidd, delningar och gillanden. I förlängningen skadar det förstås klimatet, och troligen även debattörerna själva, men det spelar ingen roll. För om inte de gör sina utspel så kommer någon annan att göra det. Så oavsett vad alla andra gör så ligger det i var och ens intresse att gå över gränsen. Alltså precis som när alla har skäl att släppa ut så mycket koldioxid som möjligt: i båda fallen står vi gemensamt för kostnaden.

Hur som helst. Nog borde vi alla ha ordentlig klimatångest. Och uppenbarligen av flera slag. Det gäller även om vi nu är egoister. Något annat vore egentligen rätt märkligt. För i sista hand är det ju våra barn, och deras barn, som kommer att få betala priset för att vi unnar oss prylar, eller ”upplevelser”, eller för den delen räckvidd och delningar på bekostnad av ett anständigt debattklimat.

Det borde även ge upphov till förändring i praktiken. Men för den som behöver klargöra problemen för sig själv kan med fördel läsa Parfit, trots att han inte formulerade någon specifik klimatetik. Men han återvänder gång på gång till att vi har skäl att bli mindre egoistiska, och han slår hål på de flesta av våra bortförklaringar och försök att slippa undan moraliskt ansvar i klimatfrågan. Kanske kan det övertyga någon att ändra sitt beteende. Om inte annat inser vi med Parfits hjälp att det troligen är alla små och till synes obetydliga vardagshandlingar som leder till slutet för den värld vi känner igen.

Av Anders Hansson