Vad moralen kräver

Om boken

”…en stringent, lättillgänglig översikt … går alldeles utmärkt att läsa utan fackfilosofiska förkunskaper, eller ens intressen – en viss öppenhet för och nyfikenhet på samhällsfrågor torde räcka. Det är begripligt, inbjudande och utmanande på ett generöst och engagerande sätt. Jag sätter gärna det i moralfilosofiska sammanhang belastade ordet ”bör” framför uppmaningen att läsa.”
BTJ-häftet nr 24, 2020

---

Det här är en bok om hur vi kan förbättra våra moraliska resonemang. Och om varför det spelar roll att vi gör det. De flesta håller med om att det finns en mängd saker som spelar roll, eller som är värdefulla, eller önskvärda. Ett exempel är ett fritt demokratiskt samhälle. Det är något vi har anledning att bevara. Förutsättningen för ett sådant samhälle är bland annat några av de värden, principer och idéer jag ska titta närmare på här. Men ett sådant samhälle klarar sig inte på egen hand. Det har sina svagheter just för att det är öppet och fritt. När alla har rätt att säga sitt och leva sina liv som de önskar leder det till mångfald och pluralism, och inte sällan till konflikter. Därför blir det nödvändigt att vi vet vad vi gör när vi argumenterar i värdefrågor.

Jag tror att det är nödvändigt att vi tar ett steg tillbaka och funderar över vilken som är den bästa lösningen. Inte den bästa för mig, utan den bästa. Det kräver att vi är resonliga och tar hänsyn till andras intressen och är villiga att väga alla relevanta skäl mot varandra för att finna lösningar som alla har skäl att ställa upp på.

Så, hur gör man det? Hur argumenterar och resonerar vi bättre i moraliska frågor? Det är vad jag kommer att undersöka i den här boken. Jag kommer ofta att ta hjälp av olika tankeexperiment som filosofer använt sig av. Några av dem är ganska makabra. I de grövre exemplen blir människor mosade av skenande tåg, de puttas från broar, samvetslösa kirurger stjäl organ och torterare plågar sina offer i märkliga maskiner. Det kan verka som att exempel av det slaget mest är någon sorts underhållning.

Men jag tror att exemplen kan hjälpa oss att resonera bättre. Framför allt kan de hjälpa oss att testa våra uppfattningar. Alla de experiment jag använder mig av bidrar till exempel med någon viktig princip eller poäng som vi har anledning att ta hänsyn till.  Men det räcker inte med finurliga exempel. Det finns en hel del krav man kan ställa på oss för att moraliska argument över huvud taget ska vara meningsfulla. Ett av dessa krav är att vi som deltar i diskussionen måste vara uppriktiga. För att det ska vara någon poäng att över huvud taget diskutera moral måste vi nämligen ha för avsikt att komma fram till bättre svar på viktiga frågor. Och vi måste vara villiga att hitta svar som andra kan godta, eller som vi menar att andra har skäl att godta. Och dessutom, om vi stöter på argument som får oss att inse eller misstänka att vi har fel så måste vi vara beredda att justera vår uppfattning. Allt detta går i sista hand tillbaka till en föreställning om resonlighet. En del verkar emellertid ointresserade av detta. För dem tycks något annat vara viktigare än att komma fram till korrekta uppfattningar eller att fatta bättre beslut. Som att bekräfta sin egen föreställning, eller driva igenom sin linje eller sin agenda. Det här hänger ihop med sådant man diskuterat intensivt på senare tid, som en utbredd ”faktaresistens”, eller ”kunskapsresistens”. Det indikerar att något är skevt i vårt sätt att förhålla oss till argument. Det är visserligen naturligt för oss att dras till argument som stärker vår befintliga uppfattning i någon fråga. Det är så vi människor tenderar att fungera. Men hos vissa tycks denna tendens vara starkare. Det är som om den stärks av vissa politiska eller ideologiska övertygelser. 

De allra flesta av oss menar trots allt att vissa saker spelar roll och att det inte bara är vårt egenintresse som räknas. Vi tycker till exempel att vissa handlingar är rättvisa eller i sig felaktiga, och att det finns uppenbara exempel, som slaveri, och förintelsen. Det som hände i Auschwitz och i andra förintelseläger var inte dåligt för att vi ogillar det eller för att det var i strid med vårt egenintresse. Det var fråga om moraliskt motbjudande vidrigheter som vi nu i efterhand har skäl att sörja, och som man då hade starka skäl att förhindra. 

Sedan har vi ju allt annat lidande som vi vet existerar i världen. Vi anser nog i allmänhet att detta är något dåligt, att det vore önskvärt om de miljontals människor som lever i fattigdom och som dör av svält och sjukdomar man enkelt kan bota, slapp göra det. Att människor lider på detta sätt är inte heller något vi bara råkar tycka illa om. Det är i sig fel, eller dåligt, och något vi har skäl att förhindra. Det här är dessutom något som vi rika skulle kunna förhindra. Men det gör vi inte, vilket gör vårt beteende felaktigt. Minst. 

Samma sak när människor flyr från krig och förföljelse och behöver skydd. Omkring 65 miljoner människor ska vara på flykt i världen just nu. För några år sedan hade vi i Sverige ett stort antal flyktingar som sökte skydd hos oss. Det ledde till att vi stängde gränserna och satte taggtråd utmed stängslen. Om vi för en stund bortser från frågan om hur bördan att bistå flyktingar ska fördelas mellan olika länder så är det ju tydligt att dessa människors behov av skydd från död, förföljelse och lidande ger oss mycket starka skäl att hjälpa dem. Det är en rimlig fråga att ställa hur tungt deras akuta behov av skydd väger jämfört med vårt intresse av bekvämlighet och bibehållen levnadsstandard. Visserligen kan man kanske tycka att vissa rika länder borde vara bättre på att hjälpa till, att vi i Sverige kanske drog ett oproportionerligt stort lass, och så vidare. Men det gör ju inte flyktingarnas utsatthet mindre akut, eller deras moraliska anspråk på oss mindre krävande. 

Så hur borde vi resonera i dessa frågor? Hur kan vi väga olika skäl mot varandra? Kan vi det? Hur ska vi bete oss när vi tycker oss stå inför moraliska dilemman, när vi tycks handla fel hur vi än gör? Det är resonemang av detta slag vi måste bli bättre på att föra och som jag ska titta på i denna bok. Vi kan inte förvänta oss några enkla lösningar. Det finns sällan några uppenbara svar. I stället måste vi försöka väga skäl mot varandra och fatta det bästa möjliga beslutet efter att ha övervägt alla alternativ. Det måste vara beslut vi kan redogöra för och som vi menar kan rättfärdigas inför alla som berörs. Alltså även inför dem som söker skydd hos oss, eller de som svälter i andra länder. Detta är vad som rimligen kan krävas av oss.

För att titta närmare på vad som krävs av oss, och vad vi gör när vi resonerar om moral, undersöker jag fyra olika områden. I bokens första del diskuterar jag riktighet, och hur vi har skäl att handla. Vilka är våra skyldigheter? Mot vem har vi skyldigheter? Och vad spelar roll, egentligen? I denna del testar jag uppfattningar, principer och värden mot olika välkända tankeexperiment. Frågan är hela tiden vad vi har mest skäl att göra, eller vilka skäl som väger tyngst. Den centrala utmaningen som jag i hela denna del kommer tillbaka till är Peter Singers princip som säger att det är vår skyldighet att förhindra lidande, oavsett vems det är eller hur det uppstått. Stämmer det? Och i så fall, varför handlar vi sällan så? I bokens andra del undersöker jag idén om individers rättigheter, och frågan om rättvisa och hur vi har skäl att förhålla oss till ojämlikhet. Frågan här är hur tungt individers intressen väger, och om hur vi ska ta hänsyn till opartiska skäl och andra människors intressen. När måste vi stå tillbaka för andra, och vilka skyldigheter har vi att bistå andra ekonomiskt? I den tredje delen är frågan i stället hur vi ska handla som kollektiv. Det är vi ganska dåliga på, och det tycks framför allt bero på ett fåtal grundläggande misstag. De är exempelvis orsaken till att vi har så svårt att göra något åt klimatkrisen. Vi har till och med svårt att ens förstå problemen den ger upphov till. Återigen tar jag hjälp av välkända tankeexperiment för att illustrera detta.Den avslutande delen är tänkt att illustrera hur resonliga personer skulle ange skäl för sitt beteende, skäl som alla rimligen skulle kunna godta, trots att de alla har olika bakgrund, trosuppfattningar, politisk åskådning eller liknande. Förhoppningen är att vikten av publika skäl och rättfärdigande blir tydlig.