Vem var Henry Sidgwick?

Vem var Henry Sidgwick?

Henry Sidgwick (1838–1900) var en brittisk utilitaristisk filosof som har influerat flera moderna moralfilosofer. Att Sidgwick inte är särskilt känd utanför den akademiska filosofivärlden beror nog på att hans mästerverk, The Methods of Ethics, saknar alla bästsäljarens kvaliteter. Boken kom ut i sju utgåvor. Den första kom 1874. Genom åren arbetade Sidgwick om den ganska rejält. Utgåva sex och sju kom efter att han dött. Den sjätte utgåvan arbetade han på fram till sin död – han hann revidera texten fram till sidan 276. De flesta använder sig av den sjunde utgåvan. Till den justerades endast några korrekturfel och den är i stora drag identisk med sjätte utgåvan. 
​
Det är inte någon bok man kryper upp i soffan med och den ska till och med ha fått den brittiske filosofen Alfred N. Whitehead att hädanefter helt undvika etikböcker. Det är en svår- och tungläst bok på 500 tättskrivna sidor. Sidgwick prövar noggrant argument, definierar principer, formulerar invändningar mot sina egna och andras påståenden, vederlägger invändningarna, invänder mot invändningarna och prövar nya påståenden. Det är en mödosam process som kräver koncentration och uppmärksamhet av läsaren. Det inte alltid uppenbart vad man har för mödan. Jag kan tänka mig att många som provat har tappat intresset. 

Många fackfilosofer har emellertid ägnat Methods grundliga studier. Inom den akademiska filosofivärlden är Sidgwick en A-kändis. Hans status överträffas kanske bara av de riktigt stora, de som även är kända och lästa utanför den akademiska världen. Jag tänker på sådana som Platon, Descartes, Montaigne, Mill och kanske Hume, Rousseau, Nietzsche, och några till. Han överträffas även av både Aristoteles och Kant. Sidgwicks kändisskap kan inte jämföras med deras, men deras status är nog jämförbar, eller i alla fall är Sidgwicks boks status jämförbar med deras böcker om etik. Efter 140 år är Methods lika aktuell som när den kom. Kanske mer. 

År 1930, nästan 60 år efter att den publicerades, beskrev C. D. Broad den som den bästa boken om etik som skrivits. Nästan hundra år efter att den publicerades menade John Rawls att den klassiska utilitarismen får ”dess klaraste och mest tillgängliga formulering hos Sidgwick” (se förordet som Rawls skrev till en nyutgåva av Sidgwicks bok). Derek Parfit skriver i On What Matters att det är ”den bästa boken om etik som någonsin skrivits”, även om han ser Platons Staten och Aristoteles Nikomachiska etiken som större bedrifter, men Sidgwicks bok innehåller flest korrekta och viktiga påståenden. Och Peter Singer och Katarzyna de Lazari-Radek säger i sin bok om Sidgwick att om du överhuvudtaget tänker på utilitarism så borde du tänka på Sidgwick, inte på Mill, Bentham eller någon annan, för Sidgwicks resonemang ”överträffar, i filosofiskt djup, någon av de etiska texterna av Bentham och Mill” (The Point of View of the Universe).

Mycket lite av Methods grundläggande resonemang är tidsbundet. Visst finns det resonemang och en del förgivettaganden som kanske inte står sig i dag, men de är få, och inga är bärande för teorin. Dessutom är Methods bra även på de områden där den inte utvecklar resonemanget till fullo. Den innehåller frön till en mängd diskussioner som långt senare har haft stor betydelse för de etiska frågor vi diskuterar i dag. Framför allt har Derek Parfit arbetat vidare på en del av de slutsatser som Sidgwick antyder men inte utarbetar närmare.

Jag skulle säga att Methods åtminstone är en av de bästa böckerna om etik som skrivits. Den är tidlös som ”klassiker” är. Vi kan vända oss till Sidgwick för att få lika goda svar som de vi kan få av moderna filosofer, ungefär som med Aristoteles Nikomachiska etiken eller Kants Grundläggning. 

Det är dessutom, som Rawls noterar i sitt förord till Methods, hos Sidgwick vi hittar den första akademiska etiska avhandlingen, och den är omfattande. Sidgwick berör nästan alla de frågor som vi inom modern moralfilosofi sysslar med. Och på de flesta områden gör han viktiga iakttagelser, belyser de viktiga aspekterna och för noggranna och skarpa resonemang.

Sidgwick var emellertid inte först att diskutera dessa frågor. Aristoteles hann före i de flesta fall, och Kant berörde dem på sitt sätt, men Sidgwick satte vår moderna form på dem och skärpte frågeställningarna. Och han klargjorde begreppen bättre än någon tidigare. Missar man Sidgwick missar man ett av de bästa resonemangen vi har om moralfilosofins grundproblem. 
Men vilken är då Sidgwicks grundläggande fråga?

I min bok Tre slags etiska teorier? diskuterar jag likheterna mellan Aristoteles, Immanuel Kant och Henry Sidgwick, och deras respektive grundläggande frågor belyser både likheterna och olikheterna mellan dem. Aristoteles grundläggande fråga var: Hur ska jag vara för att kunna leva och handla som en förnuftig varelse bör? Och Kants var: Vilka skäl kan utgöra viljans bestämningsgrunder och varför ska jag handla moraliskt? 

Den normativa frågan, som Kant brottades med i den tredje varianten av imperativet, är också en av Sidgwicks viktigaste frågor. Sidgwicks grundläggande fråga var nämligen: Vilken är den bästa teorin om riktighet och varför ska jag handla moraliskt?

Dessa tre frågor täcker in i stort sett hela moralfilosofins fält. Har vi svar på dessa frågor kan vi redogöra för hur vi ska handla i varje situation, vilka motiv vi ska ha för att handla och vilka slags personer vi måste vara för att kunna handla så i praktiken. 

Dessutom överlappar deras frågeställningar. Aristoteles och Kant är båda intresserade av hur vi kan förmå oss att handla som vi har skäl att handla, men de angriper det på olika sätt. Och Kant och Sidgwick är intresserade av att visa hur vi kan motiveras av de skäl vi uppfattar. 

Sidgwick uppehåller sig främst vid frågan om egenintressets relation till allmänintresset. Varför ska jag ska bry mig om andra människor och inte bara mig själv? Det blir tydligt i hans egen redogörelse för hur hans uppfattning växte fram.

​Av Anders Hansson