Tre slags etiska teorier?

Om boken

”Även om standarduppfattningen överlever Hanssons kritik är Tre slags etiska teorier? en bok som förtjänar beröm. Att närstudera Aristoteles, Kants och Sidgwicks texter utan att förutsätta att deras teorier är sinsemellan lika olika som moderna versioner av dygdetik, pliktetik och utilitarism är ett lovvärt projekt. För läsare som är endast ytligt bekanta med de tre tänkarna finns en hel del att lära av det.” Ur Jonas Olsons recension i Filosofisk tidskrift, nr 1, 2020.

Vi människor har en mängd anmärkningsvärda egenskaper. Vi kan läsa, räkna och komponera vacker musik. Vi kan kriga, utföra överlagda mord, avge löften och handla altruistiskt av plikt. Och vi kan bygga broar, lego, flygplan, katedraler och rymdskepp. Vi kan till och med bygga teleskop med vilka vi kan se tillbaka i tiden. Allt detta är fascinerande på sitt sätt.

Men vi har även en annan märklig förmåga. Vi uppfattar nämligen inte bara att vissa fakta föreligger, utan även att vissa fakta ger oss skäl att till exempel göra, tro, vilja och önska saker. När vi uppfattar att vissa fakta ger oss skäl så svarar vi dessutom på vissa sätt, som att handla, tro, vilja eller önska i enlighet med skälen. Detta är något som förnuftet, eller rationaliteten, kräver. Att inte svara på dessa sätt vore mer eller mindre irrationellt. Den här förmågan innebär alltså att vi utöver empiriska fakta tycker oss uppfatta normativa fakta som säger att vi bör olika saker, och att vissa saker är bra eller dåliga, rätt eller fel, och så vidare.

Många ser detta som etikens utgångspunkt. Bland annat Derek Parfit, en av 1900-talets stora moralfilosofer. Han inleder sin moderna klassiker Reasons and Persons från 1984 med orden: ”I likhet med min katt gör jag ofta det jag vill göra. Då använder jag inte en förmåga som bara personer har. Vi vet att det finns skäl för att handla, och att vissa skäl är starkare än andra” (Reasons and Persons, ix).

Och i sin senaste bok säger han att vi är de djur som både kan förstå och svara mot skäl genom ”att tro något, att göra något, att ha någon önskan eller målsättning, och att ha många andra attityder och känslor, som rädsla, ånger, och hopp” On What Matters, 31.). Jag vet inte om det är känt ifall även den allra största filosofen genom tiderna, Aristoteles, var en kattmänniska. Men han uttryckte hur som helst snarlika föreställningar om människors utmärkande förmågor, och det 2000 år innan Parfit gjorde det. I sin bok Politiken säger Aristoteles att det är
något speciellt för människan i jämförelse med de övriga djuren, att hon ensam kan uppfatta gott och ont, rätt och orätt, och så vidare, och det är gemenskap i dessa värderingar som bildar hus och stat (Pol 1253a).

Förmågan att uppfatta och att svara mot skäl är utgångspunkten för den här boken. Framför allt vill jag lyfta fram hur den förenar några moralfilosofer som vanligen anses företräda oförenliga teorier. Jag tänker på Aristoteles, Immanuel Kant och Henry Sidgwick vars teorier vanligen ses som olika slags teorier. Många ser det som att de har vitt skilda uppfattningar om etikens uppgift. Det här är en bok om vad dessa tre har gemensamt. Och det, menar jag, är ganska mycket. Jag kommer att driva en tes som går ut på att deras teorier bygger på snarlika grunder, eller utgår från samma premisser. De skillnader som finns mellan dem har framför allt att göra med att de intresserade sig för olika frågor, inte att de tre skulle formulera väsensskilda teorier eller att de skulle uppfatta etikens uppgift eller natur på olika sätt.

Få har noterat dessa likheter. Det kan tyckas lite konstigt. Vi talar trots allt om några av historiens mest lästa och mest omskriva moralfilosofer. Jag inser naturligtvis att det kan betyda att jag är på fel spår. Men jag både tror och hoppas att det finns något av värde i den tes jag driver, vilket kanske kan rättfärdiga ännu en bok om deras teorier. Jag går tillväga så att jag lyfter fram de främsta dragen hos vardera av dessa teorier. Målet är att försöka ställa teorierna jämsides för att det ska vara så enkelt som möjligt att jämföra dem med varandra. På detta sätt tror jag att likheterna enklast och tydligast kan belysas. Härigenom tänker jag mig att även läsaren samtidigt får en tämligen ganska bra introduktion till de tre teorierna utan att man behöver några särskilda förkunskaper eller närmare bekantskap med de olika filosofernas texter. En förhoppning är att jag kan bidra till att fler gör sig bekanta med deras texter. Och kanske att en och annan läser framför allt Aristoteles och Kants texter med nya ögon, för det är de förtjänta av.