Vad Aristoteles, Kant och Sidgwick hade gemensamt

Egentligen inte så olika

Enligt ”standarduppfattningen”, formulerade Aristoteles, Immanuel Kant och Henry Sidgwick etiska teorier av olika slag.

Standarduppfattningen säger att teorierna skiljer sig i grunden på något sätt. I min bok Tre slags etiska teorier? argumenterar jag för att standarduppfattningen är felaktig. 

De tre teorierna är, i grunden, väldigt lika. Det finns skillnader mellan teorierna, det är tydligt, men skillnaderna har framför allt att göra med vad de tre filosoferna anser att de gemensamma utgångspunkterna leder till. De är med andra ord oense om vad som följer av premisserna.

Aristoteles, Kant och Sidgwick brukar dock ställas mot varandra i de flesta introduktionsböcker till etisk teori eller moralfilosofi. De får vanligen företräda varsin sorts teori, eller olika slags sätt att angripa etiska frågor. Filosofistudenter får således omgående lära sig att teorierna är alternativa och oförenliga uppfattningar om vad som är rätt, gott, värdefullt, vad vi bör göra, och så vidare. 

Ett klassiskt exempel på en sådan bok är C. D. Broads Five Types of Ethical Theory från 1930 som bland annat undersöker Kant och Sidgwick. Broad säger i inledningen att han valt att titta på teorier som skiljer sig fundamentalt från varandra och att detta är teorier som är ”extremt olika”. Sådana formuleringar, tillsammans med boktiteln, antyder att han menar att teorierna är av olika ”slag”, att de representerar olika sätt att uppfatta de grundläggande etiska frågorna och hur vi bör besvara dem.

Ett något modernare exempel är en svensk antologi med texter i normativ etik, Vad är moraliskt rätt?. Två exempel på olika slags teorier, står det i antologin, är de som bedömer riktigheten hos en handling enbart efter vilka konsekvenser den får, och de som bedömer riktigheten hos en handling efter i vilken mån den överensstämmer med någon regel eller princip. Dessa kallas ofta konsekvensetiska respektive plikt- eller regeletiska teorier.

Utöver dessa finns även kontraktsbaserade teorier, enligt vilka riktighet har att göra med att de berörda parterna kommer överens om handlingar eller principer, och teorier som utgår från karaktärsdrag, som till exempel dygdteorier. 

Dessa fyra är, enligt antologin, huvudgrupperna bland de så kallade normativa etiska teorierna, det vill säga teorier om riktighet. 

Vanligen förknippar man Aristoteles, Kant och Sidgwick med tre av dessa, nämligen dygdetik, regel- eller pliktetik, och konsekvensetik. Ibland använder man till och med uttrycken ”aristoteliska” och ”kantianska” teorier som synonymer till dygdetik och pliktetik. Orsaken är att Aristoteles betonar värdet i dygder och karaktär och för att Kant talar vikten av att handla ”av plikt”. Sidgwick uppfattas av många den främsta företrädaren för konsekvensetiken.

Dessutom kan det vara värt att nämna att man i och med John Rawls inflytande förknippat Kants etik med kontraktsteorier av olika slag. I så fall är de tre filosoferna företrädare för antologins samtliga fyra huvudgrupper.

Men Kant uppfattas även som ”absolutist” i och med att han säger att morallagen uttrycker nödvändiga plikter vi måste utföra oavsett vad de har för konsekvenser. En del uppfattar detta som att konsekvenserna inte har någon betydelse för Kants teori över huvud taget, enbart regelföljande. Det tycks till exempel vara så Sidgwick uppfattar Kant. 

Sidgwick uppfattas i sin tur, i konkurrens med Mill och Bentham, som den mest klassiska av utilitarister. Han säger att handlingars riktighet enbart beror på deras konsekvenser. Andra värden, som plikt eller dygd, är härledda från denna princip om handlingars konsekvenser. Det låter som motsatsen till Kants teori. 

Sidgwicks och Aristoteles teorier har enligt standarduppfattningen i princip inga beröringspunkter. Sidgwick bryr sig enbart om riktighet och handlingars konsekvenser medan Aristoteles enbart bryr sig om våra karaktärsdrag och att leva ett gott liv. Man tycks tänka sig att Kant förhåller sig någonstans mellan dessa två i och med att han betonar motiven till handlingar men samtidigt talar om nödvändiga lagar och absoluta principer.

Ungefär så ser standarduppfattningen ut. Enligt den talar inte dessa teorier om samma sak. De är oense om etikens natur, vad etik handlar om, syftar till och hur man måste resonera inom etiken. De är oense om vad som gör handlingar riktiga och vad som är gott. 
De flesta nöjer sig med standarduppfattningen. Men jag tror att den är felaktig. Dessa tre filosofer har mer gemensamt än standarduppfattningen säger.

Skillnaderna mellan deras olika teorier beror framför allt på att de på vissa områden dragit olika slutsatser. Men de har gjort det från i princip samma premisser, samtidigt som de uppfattar etikens metod på likartade sätt.

Det finns ett värde i att förstå hur pass mycket de olika teorierna överensstämmer. I de fall de faktiskt är oense är det även värdefullt att identifiera dessa områden och så precist som möjligt klargöra hur det kommer sig att de är oense. Jag tror att det skulle ge oss bättre förståelse för de olika teorierna, vilket i sin tur kan hjälpa oss att formulera bättre etiska teorier. 

Det stora problemet med standarduppfattningen är framför allt att den uttrycker en djupt felaktig bild av Aristoteles relation till Kant. Det får som konsekvens att dessa två uppfattas stå långt ifrån exempelvis en filosof som Sidgwick. 

En orsak till detta är att standardbilden är väldigt förenklad. För visst är det så att Aristoteles etik handlar om dygd, eller duglighet, och vikten av en god karaktär. Han talar till och med om sina etiska texter som ta ethika, texterna ”om karaktären”. Men dugligheterna är inte kärnan i hans teori, som standarduppfattningen säger. Inte heller har Aristoteles uppfattning om duglighet att göra med handlingars riktighet, vilket många förutsätter och ser teorin som ett alternativ till konsekventialism och pliktetik. Aristoteles är ute efter att klargöra hur vi bör vara för att kunna handla som vi har skäl att handla. Det är en helt annan fråga än vad som gör handlingar riktiga. Hans fråga är hur vår karaktär måste vara för att vi ska kunna handla riktigt, eller förnuftigt, eller som vi har skäl att handla. För detta är olika dugligheter nödvändiga. Och när vi är dugliga kan vi realisera vår natur som förnuftiga varelser.

Och visst talar Kant om plikter och att handlingar har värde endast om de är utförda av plikt. På så sätt är det en teori om plikter, men det är knappast en ”pliktteori” han formulerar. Kant talar också om regler, maximer, principer, nödvändiga lagar för viljan, att lagstifta för oss själva, och så vidare. Men det är inte en absolut ”regelteori” som säger att riktighet består i att handla enligt vissa regler eller att vi måste hålla oss till olika regler oavsett konsekvenserna. 

Kärnan i Kants teori är snarare en uppfattning om vad förnuftet kräver, om vad vi har skäl att göra och vilka motiv vi bör ha, givet att vi är förnuftsvarelser. Kants poäng med pliktbegreppet är att vi måste bortse från allt subjektivt, alltså preferenser, önskningar eller begär, för att kunna ta reda på vad förnuftet ensamt kräver för slags skäl. Kvar finns då bara objektiva skäl, sådana vi a priori inser med förnuftet, som inte kräver kännedom om våra tillfälliga önskningar, begär eller preferenser. Pliktbegreppet inför Kant för att klargöra att vi, när det uppstår en konflikt mellan våra subjektiva önskningar och vad vi har objektiva skäl att göra, upplever att det är vår plikt att handla enligt de objektiva skälen. Plikten uttrycker att vi inser att detta är vad som krävs av oss, en uppfattning även Sidgwick håller med om (exempelvis ME 23ff).

​Aristoteles och Kant är ute efter att klargöra relationen mellan objektivt giltiga principer (eller ändamål, skäl eller värden) och våra subjektiva, ofta irrationella, önskningar och begär. Och även Aristoteles har en föreställning om plikt, men för Aristoteles är plikt inget grundläggande begrepp. Aristoteles uttrycker detta på olika ställen. Han säger till exempel att värdet i samhällets lagar är att de uttrycker ”ett förnuft utan känslor eller drifter” (Pol 1287a34). De anger vad som är rätt och hur vi bör bete oss, oavsett vad vi råkar begära eller önska. I Nikomachiska etiken säger han att lagarna är ”uttryck för en form av klokhet och förnuft” som har en ”tvingande kraft”. Korrekta lagar konkretiserar detta ”förnuft utan känslor” som uttrycker vad vi bör göra, det vill säga vår plikt, i de fall vi skulle råka ha motstående önskningar. Vi kan därför tycka illa om lagarna, men vi inser samtidigt att de är rimliga och om vi tillämpar förnuftet böjer vi oss för dem. Aristoteles säger att ”medan man hatar sådana individer som ställer sig i vägen för ens önskningar, också om de gör det med rätta, så är lagen inte odräglig när den bestämmer vad som är rätt och billigt” (NE 1180a24).

Även i Aristoteles diskussion om viljesvaghet framgår hans uppfattning om plikt. Han säger att vi märker på reaktionen hos en god person som råkar handla fel att han inte tycker om det han gjort, och en viljesvag person känner skam när han misslyckas med att handla som han vet att han hade skäl att handla (NE 1111a16).

Detta berör även Kant. Plikten uttrycker ju att vi bör göra något, oavsett vad vi önskar, och en person som inser hur han bör handla men inte förmår att göra det kommer, säger Kant, att känna ”avsky” inför sig själv (KP 100ff).

​Det är alltså relationen mellan vår förnuftiga del och vår irrationella, eller oförnuftiga del, som är upphovet till de problem som Aristoteles och Kant vill lösa.

Även för Sidgwick har etikens grundproblem att göra med förhållandet mellan olika ”delar” av oss själva. För honom är det dock förhållandet mellan olika delar av vårt förnuft, inte mellan förnuftet och vår irrationella del. Hans mål är framför allt att klargöra att det mest rationella vi kan göra är att handla moraliskt i stället för egoistiskt.

Sidgwick diskuterar därför framför allt relationen mellan en opartisk och en partisk del av oss. Det är distinktionen mellan objektiva och subjektiva skäl, eller partiska och opartiska skäl, som intresserar Sidgwick. Hans problem består i att de subjektiva eller partiska skälen inte tycks vara mindre rationella för mig, ur min synvinkel.

Denna distinktion mellan olika slags skäl är grundläggande även för Kant, men han menar att de själviska skälen beror på våra djuriska behov eller önskningar. Egoism hänför han därför till den irrationella delen av vår natur och menar därmed att de är irrelevanta för korrekta moraliska omdömen. 
Sidgwick och Kant vill kunna visa att de objektiva, eller opartiska, skälen bör styra våra handlingar. Opartiska skäl ska vara de enda som är relevanta för etiska beslut.

För Sidgwick är alltså den viktigaste frågan om vi har mest skäl att handla moraliskt eller mest skäl att handla egoistiskt. Kant vill klargöra att vi enbart skulle ta hänsyn till objektiva skäl och bortse tillfälliga och empiriska fakta om oss själva, vår fysiska natur och våra tillfälliga önskningar, om vi vore rationella. Och Aristoteles vill visa hur vi måste vara för att kunna handla som förnuftet påbjuder utan att bli överrumplade av våra irrationella begär eller önskningar. 

Skillnaderna mellan dem är med andra ord inte alltför stor. De menar att vi måste ta hänsyn till objektiva skäl, men betonar sedan olika saker och deras teorier syftar till olika mål. Men grundproblemen de ställer upp överlappar varandra. 

Standarduppfattningen lyfter inte fram dessa likheter. I stället betonar man oftast att Sidgwick är konsekvensetiker och att Kants sätt att uttrycka sig talar för att han vore en envis motståndare till konsekvensetiken. Kant skulle således lägga fram en teori som bedömer riktigheten hos en handling enbart efter i vilken mån den överensstämmer med någon regel eller princip, medan Sidgwicks teori bedömer riktigheten hos en handling enbart efter vilka konsekvenser den får. Aristoteles, tänker man sig, måste vara dygdetiker med tanke på hans betoning av dugligheternas och antas därför mena att det som en duglig person skulle välja är riktigt. 

Och då ser det ut som att teorierna talar om helt olika saker. Men det gör de inte.

De uppenbara skillnaderna mellan dem har att göra med att de talar om etiska problem i olika skeden. Aristoteles problematiserar inte särskilt vad det riktiga består i, eller hur vi i olika enskilda situationer bör handla. Han vill veta hur vi måste vara för att kunna handla rätt, hur en god karaktär är beskaffad. För med en sådan karaktär kommer vi inte att misslyckas att handla så som vi inser att vi har skäl att handla. Vi kommer då att vara sådana som handlar för det ädlas skull, alltså med rätt motiv. Teorin handlar således om karaktär och moraliskt värde.

Inte heller Kant undersöker i första hand vad vi bör göra i olika enskilda situationer. Det vet folk i allmänhet, menar han. Han är däremot intresserad av etikens högsta princip och hur det kommer sig att den biter på oss. Han undrar hur morallagen är beskaffad och hur vi får kunskap om den. Etikens högsta princip är dock inte en princip ur vilken man kan härleda en mängd specifika eller substantiella plikter som säger vad som är riktigt i olika situationer. Det är en princip som säger hur vi måste förhålla oss till riktiga handlingar. Här missförstår många Kants intentioner.

Den viktigaste frågan för Kant är alltså hur det kommer sig att vi som förnuftiga varelser måste handla som vi inser att vi har skäl att handla. Han visar hur det kommer sig att förnuftiga varelser måste handla med god vilja, alltså med goda motiv. Hans teori är därför i första hand en teori om moraliskt värde och motivation, inte om riktighet. Det betyder inte att han saknar en föreställning om riktighet. Men den substantiella delen av teorin har inte att göra med frågan om ”moralens högsta princip”. Det är inte ett riktighetskriterium han söker.

Sidgwick är däremot intresserad av att veta vilken den bästa teorin om riktighet är, och vad som gör handlingar riktiga. Men precis som för Kant är det viktigaste för Sidgwick att klargöra varför vi måste handla moraliskt. För Sidgwick är det avgörande att vi förstår varför vi bör handla på vissa sätt. Då kommer vi nämligen att ha tillräckliga motiv att handla som vi har skäl att handla, tänker han sig. I normala fall är nämligen förnuftiga varelser motiverade att handla som de inser att de bör handla. Men i de allra flesta fall är våra principer i konflikt och av den anledningen drar våra motiv åt olika håll. Detta menar Sidgwick måste en korrekt teori, och en gedigen undersökning av etiska omdömen, reda ut. 

Enligt standarduppfattningen finns så stora skillnader mellan de tre teorierna att det är svårt att komma fram till några givande gemensamma slutsatser. De verkligt givande diskussionerna kan bara föras mellan teorier av samma slag. Teorier av olika slag är inte kompatibla och företrädare för de olika teorierna måste övertygas att lämna sina uppfattningar bakom sig för att man ska kunna nå någon sorts enighet. 

Men om standarduppfattningen är felaktig, och dessa tre teorier inte i grunden är olika, så består ju skillnaderna i att Aristoteles, Kant och Sidgwick dragit olika slutsatser från samma utgångspunkter. Då är de snarare oense i substantiella, praktiska, frågor. Det skulle kunna innebära att mycket av det som filosofer i dag är oense om inte är några grundläggande konflikter. De skulle i så fall vara oense om vad som följer från de gemensamma utgångspunkterna. Det är inte metodologiska eller begreppsmässiga skillnader. Inte heller tycks de oense om vad etiken handlar om, eller om moralfilosofins natur. 

I och med att man då skulle vara oense om vad premisserna faktiskt implicerar så är man inte oense om formen på etiska argument, ämnet för undersökningen eller målet eller syftet med etiken. Oenigheten kan då kanske hänföras till en viss slutledning på ett visst område. I bästa fall kan vi finna den punkt där de är oense och ägna oss åt att komma fram till vilken den korrekta, rimligaste eller bästa slutledningen är. 

Jag tror att Aristoteles, Kant och Sidgwick framför allt är oense om hur vi måste uppfatta konsekvenserna av ett fåtal intuitiva idéer. Och det är en form av oenighet som vi i princip, på teoretisk väg, skulle kunna komma ur, till exempel genom att klargöra vad vi exakt är oense om och sedan undersöka och testa våra intuitioner noggrannare. 

Kanske skulle man då komma närmare den bästa etiska teorin. Vi skulle åtminstone få bättre förståelse för tre av de skarpaste filosofernas etiska teorier, vilket vore värdefullt.

Här hittar du information om mina böcker, kanske kan någon vara intressant.

​Av Anders Hansson