Vem var Aristoteles?

Aristoteles

min bok ”Aristoteles etik” hade jag väldigt lite att säga om Aristoteles som person, eller om hans liv. Min bok handlar om moralfilosofi och hans argument och premisserna för dem. Jag försöker göra klart vilka utgångspunkterna för den etiska teorin är, vilka principer eller påståenden den bygger på och hur han gör sina slutledningar. Jag gör få historiska kommentarer. Jag säger inget om Aristoteles person eller karaktärsdrag. Man vet helt enkelt inte tillräckligt för att kunna säga så mycket om hans personlighet eller karaktär och dessas eventuella betydelse för hans filosofi.

​Men man kan grovt dela upp Aristoteles liv i tre delar.

Aristoteles var son till den makedonske kungens läkare. Han föddes i Stageira 384 före vår tideräkning och kom som sjuttonåring till Aten för att studera i Platons Akademi. Han lämnade den i samband med att Platon dog tjugo år senare. Somliga forskare menar att han blev irriterad till för att han inte fick ta över efter Platon, andra att han lämnade Aten på grund av antimakedonska stämningar. Makedonien hade stormaktsambitioner, startade krig med en rad stater och hade bland annat gjort sig osams med Aten. Aristoteles kopplingar till det makedonska hovet var då knappast till någon fördel för honom. Men man vet inte riktigt om det var orsaken till att han lämnade Aten.

Hur som helst tar den andra perioden i hans liv vid här. Han reste till Assos i nuvarande Turkiet, troligen inbjuden av Hermias, som hade någon sorts anknytning till Akademin. Där kunde Aristoteles och hans följeslagare inrätta sig och bedriva sina studier. Efter några år flyttade han emellertid vidare till Lesbos. Där ska han tillsammans med Theofrastos ska ha utfört omfattande biologiska studier. Aristoteles gifte sig också någon gång under den här perioden med Pythia, som kan ha varit någon sorts släkting till Hermias. Paret fick en dotter. 

Kring år 343 blev han kallad till det Makedonska hovet för att undervisa kung Filips son Alexander, som inom några år skulle kallas Alexander den store. Traditionen säger att han reste dit och undervisade Alexander, som då var i tidiga tonåren. Men man vet egentligen inget om detta heller, inte ens om han verkligen var Alexanders lärare. eller hur länge han i så fall undervisade Alexander. 

År 335 återvände Aristoteles till Aten. Man tror att det är under den här perioden av hans liv som flera av hans mest betydande verk fick den form de har bevarats i. Han grundade under denna period även en egen skola där man bedrev forskning inom en mängd områden och skapade antikens första stora bibliotek. Under den här perioden ska hans hustru Pythia ha dött och han gifte om sig med en kvinna som hette Herpyllis, som kan ha varit slavinna. Om Aristoteles relation till Herpyllis vet man dock en del eftersom hans testamente finns bevarat. Paret fick en son som de gav samma namn som Aristoteles far hade, Nikomachos. Nikomachiska etiken har rimligen fått sitt namn efter sonen, kanske för att Aristoteles dedicerade den till honom eller för att det var Nikomachos som redigerade den efter Aristoteles död. Det finns filosofihistoriker som hävdar att Nikomachos dog ganska ung och inte kan ha hunnit göra detta. Så kanske syftar titeln på fadern. Aristoteles själv använder inte den vedertagna titeln, utan talar i stället om de etiska texterna som sina undersökningar ”om karaktären”, ta ethika

Efter tolv år fick Aristoteles problem i Aten. Det fanns antimakedoniska stämningar i staden och när nyheten om Alexanders död nådde fram ska Aristoteles ha känt sig tvungen att ge sig av på grund av sina kopplingar till det makedoniska hovet. Aristoteles lär ha sagt att det är lika bra att det var lika bra att han lämnade staden så att atenarna inte förgrep sig på filosofin igen, som de hade gjort med Sokrates knappt åttio år tidigare. Ett år senare dog Aristoteles i landsflykt. 

Ungefär så brukar det – med vissa variationer – stå om Aristoteles i böckerna. Somliga nämner att han under antiken ska ha beskyllts för att ha varit fåfäng och haft ringar på fingrarna, kortklippt hår och eleganta sandaler. Andra hävdar att han läspade. Han ska också ha varit humoristisk och mycket beläst, varför Platon ska ha kallat honom ”Läsaren”. Platon ska även ha kallat honom för ”Fölet” eftersom föl sparkar sina föräldrar. Smeknamnet syftade i så fall på att Aristoteles var en ivrig kritiker av Akademins teorier. 

Inget av det här hjälper oss särskilt mycket när vi vill förstå Aristoteles etik, med några undantag: hans intresse för biologi, de omfattande naturvetenskapliga studierna under hans tid på Lesbos och Platons inflytande på hans tänkande. Jag skulle säga att de naturvetenskapliga studierna är en nyckel när det gäller att förstå även Aristoteles etik. Det som har kommit att kallas ”funktionsargumentet” (se kapitel 3) är till exempel en central del av hans etik och i det tillämpar Aristoteles den teleologiska världsbild som präglar hans uppfattning om naturen. För att ta reda på vad det bästa livet, eudaimonia, består i tar han vägen via de fyra orsaker som han anser styr all förändring och rörelse i naturen och som han till exempel använder för att förklara orsaken till att olika djur lever som de gör. Samma tillvägagångssätt ligger till grund för etiken. Tanken är att allt har ett mål (telos). För att uppnå det målet krävs vissa egenskaper som vår duglighet (arete) består i, med dem kan vi utföra vår funktion (ergon) väl och därmed realisera vårt mål (telos). 

Relationen mellan ändamål och funktion är dessutom en föreställning han delar med Platon. Grundprincipen för exempelvis Platons idealstat är dock att alla medborgare ska utföra sin uppgift och göra det bra. Bara då kan staten fungera väl och realisera sitt ändamål. 

Jag tror att det är vanligt att uppfatta Aristoteles hela filosofi som ett radikalt brott med Platons formlära. Många föreställer sig även att deras etiska uppfattningar skiljer sig drastiskt åt. Detta kan dels ha att göra med att Aristoteles var kritisk till Platons uppfattning om det godas ”idé”. Och dels har det nog att göra med att deras framställningar är så olika – Platons nästan skönlitterära dialoger liknar inte alls Aristoteles torra avhandlingar. Och den som letar efter likheter med Platons utopiska ideal från Staten hittar ingen motsvarighet i Aristoteles etiska eller politiska texter. Dessutom ville Platon så långt som möjligt bortse från vår natur och allt sinnligt till förmån för en evig ”formvärld”, medan Aristoteles ju ägnade stor del av sin forskning åt naturvetenskap, biologi och att dissekera djur, samla arter och sammanställde stora mängder fakta i sina avhandlingar.

Men detta vittnar framför allt om deras skilda intressen. Skillnaderna innebär inte att de omfattade oförenliga uppfattningar i grundläggande praktiska frågor. Kanske har det att göra med deras skilda personligheter. Platon tycks hur som helst inte ha varit särskilt intresserad av biologi, medan Aristoteles var det. Och Platon kom ju dessutom att godta den kritik som Aristoteles och andra riktade mot formläran. Han försökte revidera sin teori på flera sätt som svar på kritiken, så även där de var oense närmade de sig till slut varandra. 

Men inom etiken finns inte dessa skillnader annat än på ytan. En Platonkännare, A E Taylor, säger till och med att på inget annat område är Aristoteles så påverkad av sin läromästare som i sin praktiska etik (Taylor 1955: 105). Och Sidgwick säger i sin etikhistoria att överensstämmelsen mellan deras teorier om det bästa livet nästan är komplett (Sidgwick 1902: 52).

Och det är tydligt att Platons och Aristoteles generella uppfattning om duglighet och hur vi lever det bästa livet stämmer överens. I stora drag bygger Aristoteles etiska teori på Platons etik så som vi till exempel finner den i Staten. De formulerar sig visserligen på skilda sätt och har olika mål med sina teorier. Aristoteles mål är att göra oss bättre på att leva gott, medan Platon vill klargöra vad rättvisa består i, hur begreppet ska definieras och vilka dess beståndsdelar är. Men trots dessa skillnader är utgångspunkterna desamma. I grunden är de överens om vad duglighet består i och om vilka förutsättningarna är för det bästa livet. 

Det kan vara värt att lyfta fram de viktigaste delarna där Platon och Aristoteles är överens. 

Först och främst har vi uppdelningen av människans skäl i en förnuftig och en irrationell del. Platon ser visserligen själen som tredelad, med en förnuftig och två irrationella eller i icke-förnuftiga delar, medan Aristoteles ser själen som tvådelad. Antalet delar är emellertid inte avgörande. Det viktiga är uppfattningen om den ideala relationen mellan delarna. 

Förnuftet, menar de båda, särskiljer oss människor från andra djur och är det högsta eller bästa i oss. På grund av förnuftet kan vi resonera och fatta beslut om vad vi bör göra. Och därför ska denna del styra oss och våra handlingar, det är idealet. 

Staten illustrerar Platon hur han tänker sig detta genom att låta rättvisa bestå i att alla i staten utför sin uppgift. Enkelt uttryckt vill Platon visa att det är nödvändigt att de styrande styr, arbetarna arbetar och väktarna håller vakt. Bara då kommer staten att kunna förbli ordnad och fungera som den ska. På samma sätt är det för en individ: alla själens delar måste utföra sin uppgift. Det innebär att förnuftet ska styra och de irrationella delarna av själen ska lyssna till eller lyda förnuftet. 

Denna uppfattning vilar på föreställningen om relationen mellan funktion och ändamål. Aristoteles utvecklar idén i Nikomachiska etiken 1.7. Det har kommit att kallas hans ”funktionsargument”. Tanken är att allt har ett ändamål, även vi människor, och för att kunna realisera det ändamålet behöver vi olika kvaliteter. Det innebär att vi, för att kunna fungera väl och realisera vår natur som förnuftiga varelser, måste skaffa oss dugligheter som gör oss bra på att använda vårt förnuft. Aristoteles diskuterar dugligheterna utförligare än vad Platon gör, men i grunden är de överens om vad duglighet är och vad vi bör skaffa oss för kvaliteter. 

Dessutom är de båda tydliga med att det krävs erfarenhet och långa studier för att kunna bli duglig. Platon skisserar ingående hur en stat skulle kunna inrättas för att förbereda medborgarna för att kunna utföra sin funktion väl. Aristoteles är inne på samma spår och klargör att duglighet är beroende av god uppfostran och att vi lär oss dugligheterna genom att utföra dem. De bästa ledtrådarna till att förstå Aristoteles etik får vi dock genom att läsa hans texter. 

Vad kan vi då säga om Aristoteles olika böcker?

Vi har mer än 2 000 tättskrivna moderna boksidor bevarade av Aristoteles texter. Ändå verkar merparten av det han skrev ha gått förlorat. Till exempel hans 158 avhandlingar om olika grekiska statsstaters statsskick, av vilka endast den om Atens statsskick finns bevarad. Antika förteckningar innehåller verk som gått förlorade eller bara har bevarats som fragment.

Det som finns kvar är dessutom texter som inte var tänkta för en vidare publik utan för ”internt bruk” på Aristoteles skola, eventuellt som föreläsningsanteckningar sammanställda av Aristoteles själv eller hans elever. Utöver dessa hänvisar han ofta till de ”externa” texterna. Dessa tycks ha varit välformulerade och skrivna för en bredare publik. I början av sin karriär ska Aristoteles även ha skrivit dialoger i Platons stil. 

De texter som finns bevarade är överlag opolerade, korthuggna och svårtillgängliga. Endast i vissa partier får man en föreställning av Aristoteles omtalade och vackra stil. Ett exempel är inledningen till Eudemiska etiken. Men vanligare är att vi har att göra med underlig disposition, hoplappningar, upprepningar, utelämnade resonemang och luckor i argumenten. Aristoteles kan ha haft för avsikt att fylla ut luckorna muntligt under sina föreläsningar.

Aristoteles berör etiken i flera böcker, bland annat i Retoriken och Om själen. Även Politiken innehåller etiska resonemang och är den undersökning som hans etiska texter är en introduktion till eller en förberedelse inför. 

Det finns tre mer omfattande böcker som enbart behandlar etiken. De kallas nu för tiden för Nikomachiska etikenEudemiska etiken och Magna moralia. Den sistnämnda (vars namn betyder den ”stora etiken”) är den minsta till omfånget. Man tror att den heter så för att den var skriven på större ark och på så sätt var större än de andra böckerna. Det är emellertid Nikomachiska och Eudemiska etiken som uppfattas som Aristoteles betydande etiska texter.

Genom åren har uppfattningen om vilken som är den främsta av dessa två texter skiftat. Under antiken tycks framför allt Eudemiska etiken ha behandlats som den text som uttryckte Aristoteles mogna etik. De flesta citat under den här tiden kommer från den boken.

Detta kom sedan att ändras i och med att inflytelserika kommentatorer skrev böcker om Nikomachiska etiken. Filosofen Aspasius ska ha skrivit den första kommentaren om Nikomachiska etiken någon gång under första århundradet efter vår tideräkning och många följde efter. Länge ansågs därför i stället detta verk vara det ”äkta” Aristoteliska verket om etik. På 1800-talet uppfattades Eudemiska etikentill och med som falsk. 

Men på 1900-talet svängde pendeln igen och Eudemiska etiken framstod som en äkta Aristotelestext igen, dock som en tidig version, en inte fullt utvecklad text. I dag uppfattas nog Nikomachiska etiken allmänt som den ”senaste versionen” av Aristoteles etiska idéer. Tanken är att Aristoteles såg texterna som konstant ”under arbete”, att han ständigt skrev om och justerade i dem, och att han arbetade på dem under lång tid. 

Det finns en diskussion om relationen mellan Nikomachiska och Eudemiska etiken. Tre ”böcker” återfinns nämligen i båda avhandlingarna. Nikomachiska etikens bok 5–7 återfinns i Eudemiska etiken som bok 4–6. Man har genom språkanalyser och andra metoder kommit fram till att de ”böckerna” ursprungligen kommer från Eudemiska etiken och har förts över i sin helhet till Nikomachiska etiken, som därför kan antas vara senare och kanske mer genomarbetad än Eudemiska etiken. Med ”böcker” avses här ungefär kapitellånga avsnitt som motsvarar en antik bokrulle. Nikomachiska etiken består av 10 ”böcker”, Eudemiska etiken av 8, vilket alltså innebär att de fyllde 10 respektive 8 bokrullar. De flesta utgåvor av Aristoteles verk har kvar denna indelning i ”böcker” även om de inte fyller någon egentlig funktion längre och inte stämmer överens med dispositionen av resonemangen.

I min bok har jag valt att använda Nikomachiska etiken som huvudkälla. Främsta skälet till det är att de flesta experter utgår från den och har gjort så under flera hundra år. När man diskuterar Aristoteles etik är det ofta teorin som den formuleras i Nikomachiska etiken man avser. Dessutom för han där resonemang som inte återfinns i Eudemiska etiken och som tycks vara exempel på den vidareutveckling av teorin som man antar att Aristoteles funnit nödvändig. Jag har inte någon anledning att inte utgå från Nikomachiska etiken. Men jag ser inga problem att komplettera läsningen av hans etik med hjälp av Eudemiska etiken. I stort sett är det detaljer som skiljer de olika verken åt. Jag använder mig av Eudemiska etiken genomgående. 

Något jag slås av varje gång jag läser Aristoteles etik är att teorin känns ”komplett” på ett sätt som få andra teorier gör. Trots sitt opolerade yttre hänger teorin ihop. Ibland är delarna löst sammanfogade, men de styrker varandra och förklarar varandras betydelse och roll för teorin i stort. Den bristfälliga dispositionen och de ofta oklara formuleringarna döljer det till en början. Men när man kommer förbi detta märker man Aristoteles skärpa och analytiska förmåga i Nikomachiska etiken. Vi får ta del av en intellektuellt mogen, världsvan och eftertänksam persons samlade erfarenhet och livslånga reflektion över etiska problem. Aristoteles har uppenbarligen ägnat en stor del av sin tid åt att komma fram till det bästa svaret han kan på frågan ”Vilket är det bästa livet?”. 

​Det är väl detta Robert Nozick är ute efter när han säger att Aristoteles etik är en av få teorier som lägger fram vad en ”mogen person”, en ”vuxen” (”someone fully grown up”), kan tro (Nozick 1989: 15). Aristoteles är inte ute efter att ha åsikter för åsikternas skull, eller för att provocera, eller testa ett resonemang eller att glänsa med sin retorik eller sitt skarpsinne. Han vill formulera den bästa teorin om det bästa livet. Och han använder all sin skärpa och erfarenhet för att göra just detta.

Av Anders Hansson​