Varför filosofiska tankeexperiment?

Poängen med experiment

Tankeexperiment är roliga att fundera över. Dessutom kan vi använda dem för att öva upp vår förmåga att finna luckor i argument, eller inkonsekvenser och visa att vissa resonemang inte håller.

Men det finns en del omständigheter som gör just moraliska resonemang svåra. De har som effekt att vi inte kan komma fram till korrekta svar på samma sätt som inom exempelvis naturvetenskapen där vi har empiriska fakta att testa våra hypoteser mot. Det gäller inte inom moralfilosofin. Där måste vi testa våra principer och teorier på andra sätt, mot andra slags fakta. Ofta har vi då bara att vända oss till hypotetiska exempel för att se ifall våra teorier ger rimliga svar. Och då blir vi beroende av våra ”intuitioner”, eller vad vi anser verkar rimligt efter att ha funderat över det. 

Men det ställer rätt höga krav på vår omdömesförmåga i dessa tänkta situationer. Och kanske framför allt på oss att vi är uppriktiga och faktiskt försöker komma fram till de bästa tänkbara lösningarna som vi på allvar menar att alla borde kunna godta. 

Alla tankeexempel inom moralfilosofin kan nog ge intrycket av att det bara är fråga om en massa tyckande. Men så är det inte riktigt. För även i dessa fall finns kriterier för att avgöra om ett resonemang är godtagbart eller inte. Och även om vi inte kan förvänta oss samma precision, eller samma visshet, som inom naturvetenskapen, betyder det inte att vi inte kan komma fram till bättre svar i moraliska frågor. Vi kan komma en bra bit bara genom att fundera över om våra uppfattningar verkligen kan stämma, om de hänger de ihop. 

Det kan hur som helst vara svårt att rättfärdiga moraliska uppfattningar. För vari ligger egentligen ”det felaktiga” i en felaktig handling? Hur vi än betraktar saken så tycks vi ju bara kunna uppfatta naturliga eller empiriska fakta. Ingenstans ser eller uppfattar man själva felaktigheten. David Hume står för den klassiska formuleringen i detta sammanhang och skrev i Avhandling om den mänskliga naturen (Bok 3, s. 31–2) så här: ”Låt oss ta en handling som erkänns vara lastbar: överlagt mord, till exempel. Låt oss granska den ur alla vinklar och se om vi kan hitta ett faktum, eller en verklig existens, som vi kallar last. Hur man än betraktar saken finner man endast vissa passioner, motiv, viljeakter och tankar. Det finns inga andra fakta. Lasten undgår oss helt, så länge vi betraktar föremålet.”

Man kan då misstänka att våra moraliska ståndpunkter i sista hand kan reduceras till krasst egenintresse. Att alla har en agenda. Det gäller bara att ta reda på vilken. 

Men det stämmer ju faktiskt inte i alla situationer. Det finns många exempel på motsatsen och motexempel underminerar tesen att moral bara är uttryck för dolt egenintresse.

En annan misstanke är att våra moraliska ståndpunkter bara är uttryck för våra gillanden, eller preferenser och önskningar. Vi kanske inte har direkt vinning i att uttrycka oss positivt till vissa saker, men vi tycker helt enkelt bättre om vissa saker och sämre om andra. Kanske är detta vad vi uttalar oss om när vi uttrycker moraliska ståndpunkter. I så fall skulle ju moral bara handla om att vi berättar för andra vad vi tycker om. Och kanske att vi uppmanar dem att på något sätt börja tycka som oss. Varför de skulle påverkas av en sådan uppmaning är dock oklart.

Stämmer då detta? Ibland kanske. Men det verkar inte vara hela svaret. För även om det faktiskt skulle visa sig att folk ofta argumenterar på detta vis så innebär ju inte det att vi måste uppfatta moralen som ett uttryck för våra preferenser.

Dessutom ser nog de flesta sina skäl och argument som giltiga även för andra. Det är  väl därför vi över huvud taget argumenterar med varandra. Vi försöker presentera fakta eller omständigheter som talar för vår ståndpunkt, eller som kan förklara varför man bör eller inte bör göra något. 

Om man tänker på det vore det märkligt att försöka argumentera för sina känslor eller gillanden om man inte samtidigt tänker sig att argumenten på något förnuftigt sätt kan övertyga motparten. Om moral endast är fråga om att vi gillar eller ogillar olika saker, varför argumentera över huvud taget? Detta talar alltså för att vi uppfattar moral som något annat än gillanden och ogillanden.

Oenigheten skvallrar hur som helst om att vi uppfattar normativa frågor som något vi kan ha rätt eller fel i. De flesta av oss förutsätter hur som helst att det är meningsfullt att vara oense i moraliska frågor och att det är meningsfullt att argumentera i moraliska frågor. Det tycks i sin tur förutsätta att det finns något substantiellt vi kan vara oense om. Något vi kan hänvisa till för att visa att vi har rätt. Och i dessa lägen faller vi ofta tillbaka på olika tankeexperiment. Men varför gör vi det, egentligen?

Tankeexperiment är avsedda att på något hjälpa oss att föra fram en poäng. Ibland vill vi visa att vissa uppfattningar är felaktiga. Andra gånger anför vi exempel för att stärka en ståndpunkt. Och vi förutsätter att de ska fungera så även på andra människor.

Många experiment syftar till exempel till klargöra vikten av opartiskhet. Att inta en opartisk ståndpunkt, det vill säga att ta sig an problemen utan hänsyn till sin egen ståndpunkt eller intressen, är en av de mest centrala komponenterna inom moralfilosofin. Frågan vad vi moraliskt sett bör göra skulle knappast uppstå ifall vi inte hade förmågan att betrakta en situation opartiskt. Vi har alla till exempel stött på uttrycket att vara i någon annans kläder eller skor, med vilket vi menar att försöka betrakta saker ur andras perspektiv. Och vi kan backa ännu längre, och betrakta allas intressen, inklusive våra egna, så att säga ”ovanifrån”, eller från universums ståndpunkt, som Henry Sidgwick uttryckte det. Då är vi bara en av alla vi har att ta hänsyn till.

Men vi har dessutom vår egen ståndpunkt som vi har svårt att bortse ifrån, och som spelar roll, och som det vore orimligt att bortse ifrån helt och hållet. Från vår ståndpunkt framträder ju de mål, planer, projekt och relationer som är värdefulla för oss, som gör våra egna liv meningsfulla, så denna ståndpunkt vill vi inte bortse ifrån. 

Att resonera moraliskt går till stor del ut på att förklara hur vi ska förhålla oss till alla dessa ståndpunkter på korrekt sätt. Vi måste så att säga ge respektive ståndpunkt den vikt den bör ha. 

Ett mycket omdiskuterat tankeexempel kallas för spårvagnsexemplet. Vi har här en tydligt avgränsad situation, klart definierade handlingsalternativ och på förhand kända konsekvenser av de olika handlingarna. Tanken är att ett av alternativen är den intuitivt rimliga lösningen, den som de flesta kommer att vara benägna att välja. Problemet är att vi sällan kan förklara närmare hur det kommer sig att vi bör välja detta alternativ. Vi bara tycker att det känns rimligt. Syftet med exemplet är därför att visa att en viss teori eller princip kan förklara varför vi bör välja det alternativet. 

Vad moralfilosofen gör är att formulera en hypotes. Hypotesen är den teori, eller de principer, som ska förklara vad som gör vissa handlingar riktiga och andra felaktiga. Här har vi dock inga empiriska fakta att testa teorierna eller principerna mot. Vi måste i stället se ifall de ger rimliga svar i olika situationer. Och för att veta vad som är ”rimliga svar” måste vi hänvisa till våra intuitiva föreställningar. I och med att det dessutom kan vara svårt att göra verkliga experiment – och högst opassande när frågan gäller liv och död – så anför man tankeexperiment. Det är med hjälp av dessa experiment vi testar hypotesen genom att se ifall den ger de svar vi anser att den borde ge. 

I spårvagnsexemplet är upplägget sådant att du kan styra om ett skenande tåg. Problemet är att om du inte styr om tåget kommer det att träffa och döda fem personer. Styr du om tåget träffar och dödar du en. De flesta menar att vi bör styra om tåget, trots att vi därigenom ingriper och dödar en person. Hur kan man förklara detta?

Lite förenklat kan man dela in de olika tankeexperimenten i tre kategorier, där vi kan låta spårvagnsexemplen vara den första kategorin. Den andra kategorin kan vi kalla implikations- eller konsekvensexperiment. Dessa syftar framför allt till att visa varför en intuitiv princip är felaktig genom klargöra att den har konsekvenser som vi kanske inte var medvetna om, och som vi inte kan vara villiga att godta. Man skulle kanske även kunna kalla detta för absurditetsargument. Varianter på sådana är Robert Nozicks upplevelsemaskin och lyckomonster, som jag kommer att titta närmare på senare.

Den tredje kategorin kan vi kalla ”konkretiserande” experiment. Till denna kategori hör John Rawls välkända originalposition. Det är en hypotetisk beslutssituation från vilken Rawls tänker sig att det vore rimligt att fatta beslut om vilka principer som ska reglera samhällets grundläggande institutioner och fördela olika samhälleliga för- och nackdelar. Rawls tänker sig att vi ska fatta beslutet bakom en ”slöja av okunnighet”, alltså en situation där vi inte känner till vissa moraliskt irrelevanta omständigheter om oss själva. Det garanterar att principerna vi väljer skulle vara tillräckligt opartiska.

Rawls exempel fungerar förklarande, illustrerande eller just konkretiserande genom att göra vissa drag hos våra moraliska resonemang mindre abstrakta. Förklaringen sker, som i Rawls fall, genom att illustrera hur vissa restriktioner som vi i allmänhet tycker är rimliga skulle begränsa oss i våra moraliska resonemang. Det är som när vi uppmanar andra att ”se saken från mitt perspektiv” eller tänka ”om du var i mina skor”. Rawls originalposition, och andra exempel av det slaget, är med andra ord verktyg som i första hand syftar till att hjälpa oss att se hur vi bör argumentera, inte visa på handlingars konsekvenser.

Tagna ur sina respektive sammanhang kan nog dessa experiment framstå som en intellektuell lek utan praktisk nytta. Kanske finns det poänger i detta. Kritiken sätter fingret på vad man ska med dessa exempel till. Jag tror att de handlar om att väga samman våra intuitioner och komma till ett så välgrundat omdöme som möjligt. Vad man vill göra med exemplen är ju att testa och justera olika omdömen, och sedan testa och justera igen, för att på så sätt komma till ett så välgrundat omdöme som möjligt. På vilket annat sätt skulle man kunna göra det än genom att se vart ens resonemang leder, och anpassa dem ifall de leder fel?

En orsak till att experimenten framstår som så overkliga och märkliga är att filosofer ofta stannar upp vid, och förstorar, vissa drag i omständigheterna. De justerar någon aspekt för att det ska framgå att den är viktig, eller på vilket sätt den spelar roll. Ingen förväntar sig att vi till exempel ska byta skor eller kläder med varandra. Poängen är i stället att lyfta fram vikten av opartiskhet. Eller när man invänder mot något genom att säga ”hur skulle det se ut om alla gjorde så?” Det är ingen som menar att alla andra faktiskt gör så, eller att de någonsin skulle göra det, men man vill påpeka att man utan grunder gör skillnad på att vi själva gör något och att någon annan gör samma sak. 

En viktig sak för moralfilosofen är alltså att komma fram till någon sorts samstämmighet mellan alla våra uppfattningar. Det gäller både våra uppfattningar i konkreta situationer, som att vissa handlingar är riktiga eller felaktiga under vissa omständigheter, liksom mer grundläggande och ofta abstrakta principer i stil med att människor är jämlikar och att det är orimligt att göra godtyckliga undantag för sig själv eller dem man tycker extra mycket om, och så vidare. Alla dessa olika slags uppfattningar måste hänga ihop och tillsammans utgöra ett enhetligt, koherent, system. På så vis stödjer alla principer och uppfattningar varandra, vilket stärker dem, tänker man sig. Och om principerna strider mot varandra måste någon av dem, eller alla, justeras.

Dessutom kan det förefalla märkligt att vi hänvisar till våra intuitiva omdömen. För vi formulerar ju en teori för att förklara våra intuitioner, och sedan vänder vi oss till intuitionerna för att ”testa” teorin som ska förklara dem. Det tycks med andra ord finnas en rundgång här, och det är vad som gör det så svårt att komma fram till klara svar i just moraliska frågor. Men det är vad vi har att förhålla oss till. Moralfilosofin kan nog inte erbjuda något säkrare svar. Men filosofer har haft användning för dem under tusentals år, åtminstone sedan antiken. Om vi använder dem på rätt sätt så tror jag dessutom att de kan hjälpa oss att handla bättre i framtiden.

​Av Anders Hansson